Tal hållet inför KF 30/1 2017 med anledning av förslaget att bara föreningar som vill ”främja kulturell mångfald” ska kunna få bidrag för ”socialt inriktad verksamhet”. (Dnr KS 2016/136)

Vad utgör det största kapital som det går att bygga ett starkt samhälle på? Jo, tillit mellan människor. Tillit utgör själva grunden för varje samhällsbygges möjlighet att bestå över tid. I Sverige har tilliten varit stigande under 1900-talet, men sedan ett tiotal år är den i avtagande. Det är en ödets ironi att samma politiker som har lagt grunden för det svenska samhällsbygget och gjort Sverige till ett frontland för individuell frihet baserad på starka offentliga institutioner och på tilliten till dessa institutioner nu håller på att riva ned detta samhällskontrakt genom att påtvinga landet sin vanföreställning om ”kulturell mångfald”. Behöver jag nämna vad som hänt med institutioner som försvaret, polisen, sjukvården, skolan, äldreomsorgen etc. etc.

I Expressen d. 13/7 förra året skriver skriver en av de främsta experterna på detta område, Lars Trägårdh, professor i historia och civilsamhälleskunskap, verksam vid Ersta Sköndals Högskola:

Å ena sidan kännetecknas Sverige av starka sociala värderingar – av hög mellanmänsklig tillit och av ett stort förtroende för gemensamma institutioner.
Å andra sidan har svenskar värderingar som betonar individens frihet, rätt till självförverkligande och oberoende, något som även omfattar ett bejakande av jämställdhet, barns rättigheter och homosexuellas rättigheter. Ledstjärnan är autonomitanken.
Entusiasmen för både sociala och individualistiska värderingar kan tyckas egendomlig, men paradoxen löses upp när man förstår att den höga svenska tilliten handlar om en rörelse bort från tilliten till familj, klan, religiösa och etniska gemenskaper som kännetecknar samhällen med det som World Values Survey kallar ”traditionella värderingar”.
Istället har vi en sval men bred tillit med en längre tillitsradie som kopplar individer till de gemensamma institutionerna och samhället i stort. Historiskt har detta skett genom att vi i Sverige och Norden tidigt rörde oss från blodslagen till lagbunden ordning enligt principen ”land ska med lag byggas”.
Det svenska samhällskontraktet är framför allt ett lokalt uttryck för universella värderingar – som emellertid har institutionaliserats på ett speciellt utpräglat sätt i Sverige.

Vi har med andra ord i kraft av den höga tilliten gått från familj till samhälle. Samhället har ersatt familjens roll som grundval för individens autonomi. Samhället har tagit över familjerollen att socialisera individerna.

Tills nu. Under trycket av okontrollerad massinvandring från kulturer med låg eller ingen tillit till några sociala institutioner utanför den egna familjen, klanen, stammen osv. förväntas vi svenskar nu acceptera ett mångkulturellt lågtillitssamhälle. Denna utveckling äger rum bakom en mask av mångkulturell ideologi såsom något positivt. Den bästa illustrationen till detta är Mona Sahlins beryktade uttalande för ett antal år sedan att det nu är svenskarna som måste integreras i det nya Sverige – underförstått: inga andra. Ett tydligare exempel på okunskap om den samhälleliga verkligheten (för att inte tala om arrogant förakt för det egna folket) får man leta efter. Skall utvecklingen mot ett lågtillitssamhälle kunna vändas så måste vi först och främst överge detta självskadebeteende som denna falska ideologi är ett uttryck för.

Lars Trägårdh igen:

Vad detta implicerar är dock att vi överger det facila och till intet förpliktigande talet om mångkultur, och att vi åter börja värna om det svenska samhällskontraktet.
Det innebär att vi tar medborgarskapet och nationalstatens roll på större allvar än vad som varit fallet under senare års fäbless från vänster för postnationella fantasier, och från höger för globalisering och anti-etatism.

Bättre kan det inte uttryckas. Enl. Trägårdh finns det ännu ett utrymme för optimism,

men detta kräver såväl is i magen som en realistisk migrationspolitik.

Nu ska vi här i Hörby till att fatta beslut om att använda skattebetalarnas pengar för att främja ”kulturell mångfald”, dvs. snabba på utvecklingen mot ett lågtillitssamhälle. Enl. tjänsteskrivelsen ska vi göra det för att UNESCO vill det; samma UNESCO som år 2012 valde in Bashar Al-Assads Syrien som medlemsstat, ett land som väl torde vinna lågtillitsligan i världen. Det är naturligtvis rena godtycket att hänvisa till UNESCO i detta sammanhang. Låt mig i så fall lite mindre godtyckligt hänvisa till en annan konvention som Sverige skrivit under och som UNESCO:s överordnade organisation FN utfärdat, nämligen flyktingkonventionen. I § 34 i densamma står att

Art34

Assimilation och naturalisering, är vad FN:s flyktingkonvention föreskriver. Assimilation är inte detsamma som att främja mångkultur, tvärtom, det är motsatsen, det är mottagarlandets egen kultur som flyktingar ska assimileras in i. Nu vill jag inte här ersätta det ena godtycket med det andra, FN hit eller dit, utan istället hävda att vi i Hörby ska ta ett självständigt beslut om vart våra skattepengar ska gå – åtminstone så långt som det ligger inom möjligheternas ram.

Apropå godtycke. Jag sa på förra KF att jag var rädd för att om man införde ”främjandet av kulturell mångfald” som kriterium, så kunde det leda till godtycke när socialförvaltningen skulle dela ut pengarna. Sedan slog det mig att det kanske vore klokt att undersöka vilka föreningar som låg närmast till för just en sådan formulering, follow the money, så att säga, för att se om det skulle finnas en avsikt med formuleringen, att gynna en viss förening, på bekostnad av andra då förstås, som t.ex. Länkarna, som så vitt jag kunnat se inte har formuleringen om att man vill ”främja kulturell mångfald”. Och mycket riktigt; jag hittade en sådan förening, en förening som är mycket aktiv just i Hörby. I föreningens nationella idéprogram står det så här:

ABF ska bidra till att utveckla det mångkulturella samhället genom att främja en språklig och kulturell mångfald och stimulera människors eget skapande.

http://www.abf.se/Distrikt-och-avdelningar/ABF-Sormlands/ABF-Sormland/Om-ABF/Ideprogram/Kultur-for-alla/

Kanske handlar det inte alls om godtycke, kanske handlar det om att vi här idag ska effektuera en formulering, ”främja kulturell mångfald”, som gör det möjligt för en viss förening, i detta fall kanske ABF, att komma i första förslagsrum som mottagare av kommunala medel. Det är förstås fult att tänka så, men vis av erfarenheten är jag en aning misstänksam och det skulle glädja mig om den person i denna sal, som har bäst insyn i ABF Hörbys planer, föreningens ordförande, vårt kommunalråd, genast här kunde skingra mina misstankar på denna punkt genom att klart och tydligt säga att ABF Hörby inte kommer att söka något bidrag från kommunen som dessa kriterier hänför sig till.

Yrkande: i första hand att orden ”kulturell mångfald” stryks i bedömningskriterium 6. I andra hand: avslag.

Stefan Borg (SD)

http://www.expressen.se/kultur/darfor-vill-alla-vara-svenskar/

Tillägg:
Efter talet uttalade kommunalrådet Susanne Meijer från talarstolen att ABF Hörby inte var en förening och följaktligen inte kunde söka bidrag från kommunen.

Omröstningen utföll så att majoritetens förslag, att bara föreningar som säger sig ”främja kulturell mångfald” ska kunna få bidrag, gick igenom med stöd av S, L, C, MP, KD och SPI.
SD och M reserverade sig.

Tillägg 2:
ABF Hörby drivs visst i föreningsform:
http://www.kommundelen.se/8420002282/ABF%20Hörby

0 Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*